Inte förrän
då jag stod där på Arlanda med mina 20 kg och vinkade
hej då till vänner och familj började jag ifrågasätta
vad sjutton det var jag egentligen gett mig in på. Ångest,
panik, tårar, ett år, 52 veckor, 365 dagar, utan dem som står
mig närmast, ett år bland kängurur och hajar, nej låt
mig stanna i min mammas famn. Men allt detta bara rann av mig så
fort jag gick genom passkontrollen, där jag försökte se
väldigt obesvärad ut trots att jag hade 12 kilos övervikt
i handbagaget.
Väl framme på flygplatsen i Melbourne skulle jag hålla
utkik efter två stora män med skägg och en liten mörk
kvinna. Jag lärde mig snabbt att större delen av Australiens
män ser ut just så. Mitt första intryck var att det var
så kallt, men ingen hade jackor och överallt var det palmer.
Min kontaktkvinna kom och hämtade mig.
Hos min första familj kände jag mig verkligen välkommen,
de var otroligt varma och vänliga. Ganska snabbt stötte jag
på alla små kulturchocker, ett hus fyllt av fyra yngre syskon
som övade trumpet och ständigt ville leka och hundar och katter
som sprang omkring. Det är svårt att behålla sin integritet
om man vill vara artig. Dessutom var det så att de flesta kvinnor
stannar hemma och sköter hushållet. Sammanhållningen
i denna lilla by på 1700 personer var något jag aldrig upplevt
maken till förut.
Skolan
På skolan hade vi skoluniform och tilltalade lärarna med Mr
och Mrs. En gång råkade jag ropa förnamnet till en lärare
- klassrummet blev knäpptyst och alla tittade på mig. Jag blev
lite orolig men läraren bara log lite och sa att det är så
hans fru kallar honom. Hade det varit någon annan än jag hade
det blivit kvarsittning. Det är sådana små kulturella
skillnader som man inte alls har någon känsla för i början,
men efter ett tag blir det lättare att sätta sig in i många
av de engelska värderingar som sitter kvar. I skolan var alla enormt
framåt "wow, en svensk, åker du skidor till skolan, skjuter
ni isbjörnar, har du sett ABBA, Roxette eller Ace of Base, heter
er president Björn Borg?" Det var inte så lätt att
ta steget ut och på egna initiativ hitta nya vänner, men det
är ett steg jag är väldigt glad över att jag tog för
de människor jag började umgås med var underbara och vi
blev mycket nära vänner.
Efter den första tiden då allt är så fantastiskt
och nytt och spännande kom insikten att här ska jag nu bo ett
år. Så kom paniken åter tassande, det var kallt, det
var papegojor som höll mig vaken om nätterna, jag tyckte australiensare
var korkade och ytliga och längtade verkligen hem. Jag grät
en hel dag och min värdmamma satt och tröstade mig framför
brasan och gav mig små näsdukar. Det kändes så skönt
att få vara liten och bli omhändertagen. Det kändes också
skönt att våga visa att man inte är så stark och
självständig alltid. Nästa dag var längtan hem nästan
obefintlig.
Snart blev det dags för det stora folknöjet "footy"-
fotboll. Lagom stimulerande tyckte jag det lät, men eftersom varenda
kotte i skolan var totalt uppslukad av denna sport följde jag med.
Bakom oss satt två små präktiga damer och bredvid en
stickande tant så jag drog slutsatsen att det skulle bli lugnt.
FEL, hade jag, så fort signalen gick började de vråla.
Stämningen var verkligen enorm och alla typer, alla åldrar
och alla klasser förenades i sin passion för dessa halvfeta
karlar i tighta små shorts. Det blev för mig snabbt en tradition
att med resten av Melbourne titta på footy på lördagar.
Ungefär en månad efter det att vi kom träffades alla utbytesstudenter
i distriktet på en skidresa, förvånande nog. Vi hade
dunderkul och vår grupp hade en underbar sammanhållning och
vi blev som en stor familj. Det blir så när alla är i
samma situation och vi hade alla tagit det stora steg som det innebär
att flytta till ett vilt främmande land. Oftast träffades vi
på egna initiativ, men Rotary fungerade väldigt bra i vårt
distrikt och anordnade så vi allihop träffades varannan månad.
Man märker hur lite kultur och språk egentligen betyder, vi
var från ett dussin olika länder och ändå förstod
vi alla varandra utmärkt och man lär sig så många
lustiga saker om varje land. Tiden gick snabbt och efter tre månader
var det dags att flytta vidare till nästa familj.
Min andra familj bodde ute på landet och hade massa får vilka
vi fick ständigt flytta in i nya hagar, klippa och ringa lammens
svansar. Jag kände mig som en riktig bonnmora när jag och min
värdsyster brukade promenera över kullarna i skymningen och
se flockarna med kängurur. De synerna kommer alltid leva med mig,
inget kan vara så vackert. En av mina bästa vänner bodde
på granngården så vi hade aldrig långtråkigt,
men jag tvingades lära mig att organisera; varje tur in till Melbourne
blev ett projekt. Lustigt nog var det alltid lika skönt att komma
ut till landet igen, till lugnet och kossornas råmanden.
Med värmen kom julen och det var kul att spreja fönsterrutorna
med låtsassnö i 35 grader! Jag hade ingen hemlängtan alls
över julen även om det är vanligt, men jag blev lite konfunderad
när de skar itu lussekatterna jag bakat och bredde smör på
dem. Över nyår reste vid till Adelaide och bodde på en
underbar surfstrand i några veckor. När jag kom hem igen var
det åter dags att komma till en ny familj. Jag blev som en familjemedlem
nästan på direkten och de är bland de mest underbara och
generösa människor jag träffat. Jag tycker att det är
fantastiskt att människor bara ställer upp med sin tid, sitt
hem och sin kärlek utav ren "goodwill", det respekterar
jag verkligen. Vid den här tiden hade jag börjat känna
mig som en riktig australiensare, förstod kulturen, humorn och alla
slanguttryck.
Resor
Tiden bara rann ur mina händer och det var alltid något på
gång och vi reste mycket, bl.a till Sydney. Vi besteg Victorias
högsta berg under 4 dagar och wow, vilken upplevelse det var! Under
hela maj var alla vi utbytesstudenter ute på safari, vi åkte
buss upp genom öknen till Ayers Rock. Den känslan när vi
alla stod där på toppen med hela världen under oss kommer
jag alltid bära med mig, hela upplevelsen är bortom ord. Vi
fortsatte ut mot barriärrevet där jag illa kvickt botade min
fiskskräck och det kändes nästan surrealistiskt att simma
omkring bland alla dessa koraller och fiskar i de mest makabra färger
och former. Vi var också några dagar på en riktig paradisö.
Men så kom ändå den där dagen då det åter
bar iväg till flygplatsen. Det var så sorgligt att lämna
ett land som känns mer hemma än Sverige och som visat mig sån
värme. Men jag vet att jag är alltid välkommen åter
och mest av allt skulle jag just nu vilja beama mig tillbaks som i Star
Trek. Jag hade verkligen det bästa året i mitt liv och det
må låta som en kliché men jag har vuxit upp rejält
och ser mig själv och andra ur ett helt annat perspektiv.
Jannike
