När jag landade med planet i drömmarnas land och tittade ut genom flygplansfönstret trodde jag att jag hamnat fel. Utomhustemperaturen var cirka 12 grader, det regnade och blåste vilket inte alls stämde överens med mina förväntningar om ett grönt och varmt Nya Zeeland med magnifik natur. Nu känner jag landet där jag spenderade 12 fantastiskt händelserika, roliga, lärorika månader mycket bättre och det är utan tvekan världens bästa land för allt vad naturupplevelser heter. Är man en friluftsmänniska som jag, med stort intresse för utomhusaktiviter så är Nya Zeeland platsen med stort P. Vandring i vulkaniska omgivningar, forspaddling, bergsklättring, skidåkning, segling och surfing är några av de många utmaningar och upplevelser jag fick erfara under mitt utbytesår, för att inte glömma alla möten med människor av alla de slag, känslan av att stå på egna ben, engelskan och Collegevistelsen. Jag har många gånger frågat mig om det hela var en dröm, men mina 28 filmrullar och min adressbok vittnar om att jag verkligen varit där.

Att åka på Rotarys ungdomsutbyte var det bästa beslut jag någonsin tagit och en erfarenhet som jag aldrig kommer att glömma! Det är helt fantasiskt vad man hinner uppleva på ett år, men det gäller att ta vara på tiden - det går fortare än man tror, speciellt det sista halvåret. Första tiden handlade för mig om anpassning och etablering av kontakter, det tar ett tag att komma in i allt då man kommer själv till ett främmande land. Självklart kände jag mig vilse och ensam ibland. Oavsett vad folk säger, förmanar och uppmuntrar med innan man åker så gäller det att själv ha rätt inställning och vara övertygad om att det är detta man vill. Ett utbytesår blir var man gör det till och då gäller det att ha en bra start, motivation samt att vara lite drivande redan från början. Klart man längtar hem (en jul utan snö och familjetraditioner samt en bruten fot på grund av en aerobicstävling, gissa om det var jobbigt!), men det går över snabbt om tänker på hur få det faktiskt är som får denna möjlighet.

Hjälper gör det ju självklart om man får en omtänksam värdfamilj, det är mycket vikigt att ha en bra kontakt och där hade jag tur. Det enda jag hade önskat var värdsyskon i min egen ålder. Det var ganska jobbigt att bryta upp från min tredje värdfamilj och flytta till min fjärde och sista, eftersom jag trivdes så bra; att ha många värdfamiljer är både bra och dåligt. Vid denna tidpunkt hade jag i och för sig fullt upp med skolmusikal, bal, dans och inbjudningar så jag var inte hemma vidare mycket - allt hade tagit fart och jag trivdes som bäst i skolan! Nog var det lite tufft i början då man inte kände någon men en sak är säker; alla visste vem den svenska tjejen var (!). Att komma in halvvägs genom deras skolår var en nackdel, men å andra sidan är detta ett år då knytandet av kontakter, resor till platser och livserfarenheter ska betonas- kanske inte det akademiska. För mig var favoritämnet i skolan Outdoor Education som fokuserade på friluftsliv och extremsporter, det var genom dessa läger jag såg mycket av Nya Zeeland.

Till skillnad från Rotary här i Sverige fanns det mycket organiserat för oss utbytesstudenter, med den 15 dagar långa Sydöresan som höjdpunkten. De övriga utbytesstudenterna kom man mycket nära eftersom vi satt i samma båt, vi förstod helt enkelt varandra och den samhörigheten var mycket värdefull. Det kan vara svårt för en Nya Zeeländare, som aldrig lämnats sin stad, att förstå hur det känns att vara i ett främmande land 26 flygtimmar hemifrån. Vi utbytisar i Auckland-distiket (Auckland med 1,3 milj.invånare är Nya Zeelands största stad - jag bodde i en av de södra förorterna) bodde alla nära varandra och vi hittade ofta på saker tillsammans. Kontaktnätet av Rotarianer gör att man aldrig känner sig utelämnad och de tillåter en att resa mellan olika städer och platser i landet. Att man då och då blir obeskrivligt trött på gamla gubbskämt och struntprat är en annan sak, så klistrar man bara på fejkleendet och fortsätter att prata. Detta kan vara jobbigt och svårt och man undrar om det är ensjälv som står och ler och nickar, men att vara utbytesstudent handlar så också mycket om anpassning, social kompetens och att vara en bra Sverige-ambassadör.
Det var först när jag kom hem som jag insåg hur hektiskt det varit, men försöker ju klämma in så mycket som möjligt under ett år; tanken på allt jag ville göra gjorde min nästan stressad ibland. Jag hann med så mycket och att ta farväl till alla kompisar på flygplasten var något av det jobbigaste jag gjort på länge! Man får acceptera att allt har ett slut (även om det var svårt!) och se utbytesåret bara som en början på ett berest liv, utan hotellkostnader (!) och med många erfarenheter i ryggsäcken!

Victoria, utbytesstudent på Nya Zeeland läsåret 2003/2004