Lägerrapport från Valley de Loire, Frankrike, augusti 2009. Jag vill först och främst tacka för att jag har fått möjligheten att åka på ett Rotaryläger. Det var verkligen en upplevelse och jag har fått en erfarenhet för resten av mitt liv! Jag skulle önska att alla skulle få denna möjlighet, men först och främst att de som får chansen till att göra en resa som jag gjort inte tackar nej till den. Ta chansen att åka på ett Rotaryläger och få minnen för resten av ditt liv! Tro mig, jag har varit med om det och det var fantastisk! Valley de Loire, Frankrike 2009 Jag har haft en möjlighet att utveckla mig själv, träffa underbara människor, besöka och lära känna ett land från insidan, resa och få ett minne för livet! Jag fick äran att ta emot ett stipendium från Rotaryklubben i Ljungby, där jag fick möjligheten att åka på ett Rotary sommarläger. Tack vara stipendiet så fick jag hela min resa betald, mat och logi. Det enda jag behövde fundera över var att komma på rätt flyg till Frankrike, packa allt som kan tänkas behövas och representera mitt hemland Sverige. Det läger som jag valde att söka till var ett läger i Frankrike för att jag verkligen älskar det landet. Så min resa började i Ivla för att nå min slutdestination, Valley de Loire. Den 27 juli var början på de två veckor som jag skulle tillbringa i Frankrike. Trots att landet jag skulle bege mig till låg rätt så nära Sverige tog min resa lång tid med många stopp. Min tillslut nådde jag Nantes där jag möttes upp av Dominique Gentille med två hälsningskyssar. Det var Dominique som hade det stora ansvaret för lägret och den man som höll koll på hela gruppen när vi var som mest förvirrade. Vi mötte samma dag alla deltagare under en sen middag och man kan ju inte säga annat än att jag var lite smått nervös… men det hör till. Efter middagen var det dags att ge sig iväg till värdfamiljen, de som kom att bli mina ”franska föräldrar”! Hos dem skulle vi nu bo under den första veckan, jag hade turen att komma tillsammans med en tjej från Tjeckien, Vendy, och idag räcker det att jag tänker på henne så förstår jag hur mycket jag saknar henne! Så det var nu jag och Vendy som blev Michéle Och Jean-Claude Pissots döttrar. Första dagen åkte vi för att besöka ett gammalt vattenverk där man tillverkade mjöl. Sedan fortsatte dagen med grillfest och Dominique och hans fru Dominique. Här hade vi möjligheten att lära känna varandra bättre och vi umgicks också med några ungdomar från Frankrike. De följande dagarna gjorde Rotary medlemmarna från de klubbar runt om där vi befann oss verkligen allt för att vi skulle må så bra som möjligt och känna oss som hemma, och de lyckades verkligen! Mycket av resan gick ut på att se sevärdheter, lära känna andra länder och få en bättre förståelse för andra länder och deras kultur. Dag två åkte vi till en hästskola, där man tränade några utav Frankrikes allra bästa ryttare. Vi fick även kika in en snabbis på ett kavalleri museum och sedan bar det av till höga höjder där vi kom till dukade picknick bord och en massa god mat. Nästa stopp för denna dag var att besöka Abbey de Fontevraud där bl.a. Richard Lejonhjärta ligger begravd. Vi blev guidade utav en underbar kvinna och här hände något utav det mest fantastiska jag varit med om. Mitt i klostret, i den stora kyrkan sjöng jag och Caroline från Belgien. Vi båda älskar att sjunga och när guiden sa att det var fritt att sjunga i kyrkan så tog vi chansen. När vi tog ton och började sjunga My heart will go on så stannade alla i hela klostret upp för att lyssna. Det var verkligen en helt sagolik känsla och den akustik som fanns var den bästa jag varit med om! Sedan fick vi en liten överraskning, nämligen att åka Parishjul i staden med en utsikt som inte gick att klaga på. Dag tre bar det av till vattnet där vi skulle segla katamaran. Efter lite instruktioner så bar det av och jag seglade tillsammans med Caroline och Denisa från Slovakien. Vi var faktiskt riktigt duktiga. Efter detta var det dags för mat igen och sedan bar det av till ett slott där vi fick åka Cadillac! Nästa dag var vi på museum, grillade, kollade på en gammal kyrka från 1000-talet samt besökte Abbey Saint-Pierre där dock endast män fick sätta sin fot. Hela lördagen tillbringades i Le Mans, där gick vi på bilmuseum, vandrade i staden, var på arkeologi museum, shoppade lite och var även på en jazzklubb på kvällen. Trötta och goa sov vi sedan nästan hela söndagen som var vår lediga dag. På kvällen var det dags att lämna våra värdfamiljer och bo på ett vandrarhem, alla ungdomar och två vuxna tillsammans. Måndagen var en riktig gå-dag. Vi skulle nämligen promenera hela dagen och sedan var det fri tid på kvällen. Då passade många utav oss på att öva inför den kommande fredagen. Fredagen då vi alla skulle framföra något nummer på den stora Rotaryfesten. Tisdagen var shoppingdagen. Vi började med att ta det lugnt i en park, ta en massa bilder och ladda inför shoppningen. Så dagen tillbringades i Tours, i stekande värme. Onsdagen började med ett besök på en vingård och avslutades på ett slott. Vi besökte nämligen den magiska platsen, Château de Chenonceau. Denna plats var precis som i en prinsessaga! Allt var bevarat och man kunde riktigt tänka sig hur en drottning gått runt i slottet och njutit av livet. Under torsdagen skulle vi egentligen få tid till shopping, men tyvärr så hade en Rotarymedlem gått bort under tiden vi befann oss i Frankrike. Så idag skulle en minnesceremoni hållas, så dagen fick planeras om lite och vi fick i tillbringa eftermiddagen i ett badhus. Fredagen var den stora festdagen. Det var dagen då Rotarymedlemmarna skulle samlas för att träffa oss alla och vi skulle hålla i lite underhållning. Kvällen blev en blandning utav glädje och sorg. Glädje för att vi alla fick vara tillsammans denna kväll med också sorg för att vi visste att vi skulle lämna Frankrike följande morgon. Dagen blev lite underlig, för alla tänkte mer eller mindre på morgondagen under hela kvällen. Men kvällen blev trots allt lyckad! Det blev en blandning av mat, underhållning, sång, tvärflöjt, dikter, tal, minnesstund, tårar och en massa, massa kramar. Man delade med sig av allt man upplevt under dessa två veckor och planerade inför framtiden. Vi alla hoppades att vi snart skulle ses igen! Sedan kom lördagen då vi skulle lämna denna underbara plats med alla dess härliga människor. Så tro det eller ej, men dagen både började och slutade med en massa tårar! Det var verkligen fruktansvärt, för plötsligt slog det en hur fort tiden hade gått och hur mycket man nu skulle sakna alla sina nya vänner. Även om vi alla hoppades att vi skulle ses igen, så visste man ju inte hur det skulle bli. Vi alla kom varandra så nära och blev mer eller mindre som en egen liten klubb, ett eget litet land. Och plötsligt kände man sig lika ensam som man gjorde när man skulle resa till lägret. När jag satte sig på flyget kände jag hur alla upplevelser påverkat mig. Hur mycket jag växt under min två veckors långa resa och hur mycket jag faktiskt gillade alla människor jag träffat. Men främst kände jag tacksamhet för att jag fått chansen att göra denna resa och för att det var just jag som satt där med en erfarenhet till i min ryggsäck. Till sist Till sist vill jag bara åter igen påpeka hur mycket denna resa har påverkat mig och hur tacksam jag är. Erfarenheter är det som formar en människa och detta var verkligen en utav de bästa. Jag vet att jag använt många fantastiskt, underbart, härliga och ljuvliga i min lilla berättelse. Men det var faktiskt så hela resan var… Den var helt fantastisk, härlig, ljuvlig och alldeles underbar! De människor jag lärt känna hade verkligen ett öppet hjärta av guld. De franska familjerna var otroligt gästvänliga och vi behandlades som en familjemedlem, fick kramar, kindkyssar och en massa leenden! Jag blev lite extra kompis med in tjej från Tjeckien och löftet om att ses igen höll. Jag besökte nämligen Prag nu i höst och gissa vem som kom och hälsade på då? Jo, Vendy. Så det är väl verkligen ett bevis om något på att detta läger har gett mig erfarenheter, nya vänner och en familj i Frankrike (minst) som jag alltid kommer att vara välkommen till. Jag känner faktiskt på något sätt att jag växt, jag har blivit en starkare person och kommer för alltid att bära med mig underbara minnen från denna resa! Tack! Lovisa |
                 |
