Ales berättelse från Japan

Det är alltid svårt att veta hur man ska börja förklara vad man har gjort på en resa och detta är inget undantag. Om något är det svårare, eftersom min resa till Japan var en av de största sakerna som har hänt mig. Jag har lärt mig både att klara mig själv, samt att förlita mig på andra människor.

Jag kom till Narita, flygplatsen utanför Tokyo, den 15 augusti, där jag möttes av en gammal japansk vän jag hade mött i Sverige. Hon heter Yoko, är lärare och har arbetat hårt för att få allting i ordning för min ankomst till Japan. Hon hjälpte mig att ta tåget från flygplatsen till Tokyo och vidare till Iwate. Iwate är en prefektur i Norra Japan och en av de största i hela Japan. Den har ca. 1,4 miljoner invånare och är känd för sin natur och sitt gamla kulturarv. Den största staden, Morioka har ca. 280 000 invånare och är Iwates huvudstad.

Jag skulle senare komma att bo i Morioka, men under den första natten var det andra planer. Jag vet inte varför, men min värdfamilj kunde inte träffa mig första dagen, så jag fick sova över hos en pensionerad engelsklärare som bodde i Ichinoseki, en stad i södra delen av Iwate. Alla var otroligt trevliga och när jag vaknade på morgonen fick jag den största frukosten jag har fått i hela mitt liv! Jag kan inte komma ihåg exakt vad det var eller hur mycket, men det fanns minst 5 stycken olika tallrikar med frukost bara åt mig!

Senare den dagen kom jag till Morioka och träffade jag min värdfamilj, de var trevliga och på kvällen kunde jag komma till mitt nya hem för resten av resan. Min värdfamilj var stor, med 6 barn i åldrarna 7-18 som bodde hemma och en dotter som flyttat hemifrån. Min värdfar, Seimin, var taiwanes och ägde ett eget matföretag. Min värdmor, Kazuko, var hemmafru och hjälpte även till i sin mans företag. De bodde i en stor villa, men det var ändå nästan alltid folk omkring en, vilket var trevligt eftersom det gav en känsla av säkerhet. Jag fick mitt eget rum, med säng, garderob, klädhängare, fläktar, byrå, spegel och allt annat som jag kunde behöva. Jag vande mig vid huset ju mer tiden gick och snart kunde jag duscha, laga min egen frukost, tvätta mina kläder och se på TV utan att be om hjälp eller tillåtelse.

När jag nu bodde här i Japan, vad skulle man göra? Det var svårt att hitta själv och jag kunde inte språket så pass bra så jag kunde lösa alla situationer på egen hand. Då kom Yuriko som en räddande ängel. Yuriko arbetar på Iwate International Association, vilket är en organisation för utländska turister och immigranter. Någon dag efter att jag hade kommit till min värdfamilj så skulle jag prata lite med henne, dels för att hon hade hjälpt mig att få tag i min värdfamilj och dels för att vi kanske skulle kunna planera något senare. Hon var otroligt trevlig och det var när jag pratade med henne, kanske för att hon var så bra på engelska, som jag verkligen kände att jag kunde slappna av. Det var som om jag tog en paus och tänkte: ”Okej, nu är jag här. Vad ska jag göra av det?”

Jag lyckades få ordning på allt, lärde mig hur man kom in och ut från innerstads-Morioka, samt var alla de större sevärdheterna var. Även om jag inte såg alla den första dagen, eller under första delen av resan, så lärde jag mig att orientera mig själv i staden, något jag annars är ganska dålig på. Mina små kunskaper av japanska gjorde att jag kunde bli förstådd i affärer och restauranger, och när de inte hjälpte hade jag alltid ett stort engelsk-japanskt lexikon nära.

Vädret i Iwate var väldigt varm, speciellt eftersom det nu var sommar. Det var även väldigt fuktigt, vilket gjorde att man inte kunde fly ifrån värmen… I Sverige var jag van att kunna ställa mig i skuggan för att kyla av mig, men här var det nästan lika varmt i skuggan som i solen! Så hur flydde man hettan? För det första, genom viftning. Efter ett par dagar i en japansk sommar förstår man poängen med solfjädrar. Dessutom har de ett antal andra versioner av den traditionella solfjädern, från traditionell viftare till vad som egentligen bara är en reklamlapp med ett hål för greppning. För det andra, genom fläktar. Fläktar i nästan alla rum, vilket behövs om man ska kunna sova någorlunda gott. Slutligen, genom läsk. Det fanns läskautomater absolut överallt. Inomhus, utomhus, vid busstationer, ensamma, flera på rad… Om man ville ha en läsk behövde man bara gå högst 200 m åt valfritt håll.

Rotary hade aktiviteter planerade åt mig och jag fick vara med i ett Rotary-möte där jag presenterade mig. Där fick jag sjunga den japanska Rotarysången och blev bjuden på en riktig bankettmiddag. Jag förstod inte så mycket av mötet, men det var trevligt och alla var glada och öppna. En dag fick jag vara med i en grupptur med några Rotary-medlemmar från Texas. De var trevliga, men på ett annat sätt än japanerna. Man märkte skillnaden mellan öst och väst lite tydligare, även om man inte alltid kunde sätta fingret på vad skillnaden var. När jag gick på Sansa Odori, Moriokas stora årliga dansfestival, fick jag vara med i Rotarys paradgrupp. De lärde mig hur jag skulle dansa Sansa Odori-dansen medan paraden var i full gång, så det var lite pinsamt och svårt i början, men det var väldigt roligt att dansa när man väl visste hur man skulle göra.

På mina många utflykter såg jag många intressanta, spännande, roliga och helt enkelt märkliga sevärdheter, som jag med största säkerhet kommer komma ihåg i många år framåt om inte för alltid. Jag har badat i varma källor, jag har sett baseboll för första gången i mitt liv, sett japansk TV, jag har ätit mängder av intressant och god mat, jag har besökt shintotempel, buddhisttempel, museum, observatorium, spelhallar, parker, matätningstävlingar, TV-studios, tidningsföretag och mycket mer. Men det jag kommer ihåg bäst och det jag saknar mest när jag har kommit tillbaka till Sverige är ändå alla människor jag har mött. Japaner har ett sätt att alltid börja ett möte med ett leende, att alltid anstränga sig för att de omkring ska trivas och att alltid säga ”Om du är glad, är jag glad.” Det är något unikt, som jag kan sakna här i Sverige.

När jag kom hem till Sverige kändes det nästan overkligt att vara hemma. Jag saknar alla trevliga och underbara människor jag har träffat och jag hoppas att en dag kunna återvända och träffa alla igen.

Ale 2005