Kerstins berättelse från Sydafrika

En resa jag aldrig kommer att glömma

Innan resan:
Den här sommaren åkte jag iväg på ett utbyte i Sydafrika. Det hela började i våras då jag inte visste vad jag skulle göra i sommar. Min pappa som är med i Rotary berättade då för mig att det fanns en möjlighet att göra ett utbyte och min storasyster hade några år tidigare gjort det och varit nöjd så jag tänkte varför inte. Det lades åt sidan och jag tänkte inte mer på det men när det egentligen var försent att anmäla sig kom jag på att jag helt glömt bort detta och så gärna ville göra ett utbyte. Det funkade trots att jag var så sent ute och jag fick då möjligheten att åka till Sydafrika.

När jag fick reda på vad min utbytesfamilj hette och fått ett likadant häfte som jag själv fyllt i av min utbyteskompis började vi maila varandra. Vi kom fram till att jag skulle komma i slutet av juni och åka hem i början av augusti.

Tre veckor innan jag skulle åka mådde jag så dåligt att jag trodde jag blivit sjuk och att jag inte skulle kunna åka iväg. Det hela visade sig ganska snabbt bara vara nervositet. Jag var dock väldigt tacksam över att den kom så tidigt istället för att komma när jag skulle åka iväg.

Själva resan:
Dagen jag skulle åka körde min pappa ner mig till Kastrup där jag sedan åkte vidare till Frankfurt. Allt gick som det skulle och jag sa hejdå till min pappa men var inte nervös, det hade jag ju redan klarat av ett tag tidigare. På planet till Tyskland satt jag bredvid en man från Tyskland som varit och jobbat i Köpenhamn. Vi satt och pratade nästan hela resan vilket var väldigt bra träning för mig. När vi kom fram visade han mig hur jag skulle komma till rätt gate och jag satt sedan där och väntade. Det var en till kille som också satt på samma ställe och väntade och när det sedan var dags att få gå på flyget var det fortfarande inte många där. Killen gick då fram till en som jobbade där och visade sin biljett sedan såg jag hur han sprang iväg. Då tänkte jag att jag säkert också var fel så jag gick fram till samma man och mycket riktigt de hade bytt gate-nummer så jag satt där planet till Singapore skulle gå. Jag sprang iväg allt vad jag kunde och kom som tur var fram i tid och kom iväg till Johannesburg. Resan dit var lång men vi hade tv-skärmar framför oss och man kunde välja nästan vilken film som helst plus att jag var trött och kunde sova. Tidigt morgonen efter kom jag till Johannesburg. Jag var väldigt lugn innan eftersom jag visste att en från Rotary skulle komma och hämta mig men vad fel man kan ha… 

Det var den värsta flygplatsen jag någonsin varit på. De byggde om för Fotbolls VM 2010 så det gick inte att hitta. Mina föräldrar hade innan jag åkt sagt ”fråga om hjälp tidigt så att du inte irrar omkring och inte hittar” så det gjorde jag men alla som jag frågade sa olika saker, ingen hade koll. När jag efter säkert 1.5 timme sprungit runt och frågat personal kom jag fram. Då fick jag reda på att det var något problem så jag skulle hämta mitt bagage där istället för i Durban som var min slutdestination så det var bara att springa tillbaka. När jag hämtat mitt bagage fick jag hjälp av en mycket snäll kille som tog min väska och visade precis vart jag skulle. När jag kom fram fick jag reda på att mitt flyg skulle gå om 7 minuter så jag var försenad, och tur var väl det för jag hade glömt min mobiltelefon i en av säkerhetskontrollerna. Jag fick boka en ny biljett och försökte ringa min familj i Sydafrika som jag dock inte fick tag på. Jag satte mig och väntade på att mitt flyg skulle komma och tänkte på ifall de skulle åka hem och inte komma och möta mig när jag kom fram. Även där hade jag fel, det visade sig att mamma Sharyn hade varit riktigt orolig och sprungit runt på flygplatsen och till slut fått reda på att jag satt på ett senare flyg.

Efter dessa problem kom jag till slut fram till min slutdestination, Durban. Där möttes jag av mamman i familjen som berättade om hur orolig hon varit och sedan att personen från Rotary hade ringt och sagt att han inte varit där och hämtat mig. När vi kommit iväg från flygplatsen åkte vi direkt till skolan och hämtade Kelsey och hennes lillasyster Stacey. Det var sista dagen för dem i skolan så jag kom precis lagom till lov. De sa hej och frågade hur resan varit osv. Resten av dagen var vi på ett riktigt trevligt fik där Stacey var bjuden på ett party av en kompis. Redan då förstod jag hur olika Sverige och Sydafrika är. På kvällen när vi kom hem till deras hus ringde jag hem till min familj i Sverige och berättade att jag var framme och hade det bra sedan fick jag packa upp mina kläder träffa pappa Ian och hunden. Jag var trött efter resan och hade hoppats på att bara få gå och lägga mig men så blev det inte utan vi skulle åka hem till några av Kelsey och Staceys kompisar. Det var väldigt trevligt och jag var tacksam över att jag fått träffa några i nästan min egen ålder, jag fick även möjligheten att lyssna på engelskan och prata lite själv.

Dagen efter jag kommit var det dags att packa ihop en väska för att åka på en rotaryträff. Det var väldigt kul där och jag fick träffa ännu mer ungdomar vilket var toppen. När vi kom hem från träffen på söndagen var det så tyst och vi visste inte vad vi skulle göra alls. På kvällen åkte vi till samma kompisar som vi varit med dagen då jag kom och alla var så snälla mot mig. De planerade en resa till Kelseys sommarstuga och veckan efter var det dags för oss att åka. Jag överdriver inte om jag säger att det var den bästa veckan i hela mitt liv. Stugan låg i East London och det var så härligt att vara där. Det var även skönt att jag träffat några av familjerna och vännerna tidigare för jag kände dem lite halvt och det gjorde det lätt att slappna av och bara ha kul. Vi var 12 barn där och 8 vuxna så det blev aldrig en tyst stund. Men som alltid så tar det roliga slut och det gjorde det även den här gången och vi var tvungna att åka hem till Durban igen. Detta tog 7 timmar vilket var bra för jag fick se stora delar av Sydafrika som jag annars inte hade gjort. Vi körde genom fattiga samhällen där husen mer såg ut som plåtlådor, allt såg precis ut som på tv när de vill att man ska stödja ett fadderbarn. Mitt i detta elände stod ett stort fint hus och jag undrade därför vem som bodde där och tro det eller ej men detta var Nelson Mandelas sommarstuga.

Efter en vecka hemma i Durban åkte jag Kelsey och Sharyn till Kapstaden en långhelg. Ian var tvungen att stanna hemma och jobba och Stacey var på en Hockeytour. Denna gång tog vi flyget och hyrde sedan en liten bil när vi kom fram. Vi bodde hos en familj som tidigare bott i Durban och som var bra kompisar till Sharyn. Det var en av de vackraste städerna jag någonsin sett. En dag var planen att vi skulle besöka Taffelberget men det misslyckades lite. Det var inte säsong eftersom det var vinter där så de hade stängt av linbanan till toppen i två veckor. Detta gjorde dock inte så mycket för vi hittade på en massa annat skoj och jag fick även en massa fina bilder ifrån platsen där linbanan i vanliga fall gick. Dagen efter åkte vi till Cape-Point och fick se en underbart fin utsikt. Vi var där i några dagar till och det var sedan dags att åka hem till Durban igen. När vi kom hem var det bara ett par dagar tills skolan började och jag var riktigt nervös. Jag gick med Kelsey, i hennes flickskola, en vecka. Sedan med Alex en utav tjejerna som blev nästan som en bästa kompis, i en blandad skola, en vecka. En dag gick jag på en kommunal skola och detta var väldigt annorlunda jämfört med både Alex och Kelseys skolor. Jag började så smått inse att det snart var dags att åka hem till Sverige igen och detta var hemskt. Jag kunde inte åka hem till mitt vanliga liv igen, nu var detta mitt nya underbara liv som bara inte kunde ta slut. Men tyvärr så var det sant, jag var tvungen att åka hem. Dagen då jag skulle åka kom Alex och hennes familj och sa hejdå och så grillade vi. Sedan lämnade de mig på flygplatsen i Durban. Den här gången var det meningen att Sharyns syster som bor i Johannesburg skulle komma och möta mig men ingen kom den här gången heller. Jag hittade själv och hela resan gick bra. Väl på flyget var det inte så hemskt att komma hem ända tills jag kom till Frankfurt och möttes av REGN. Då ville jag bara vända och åka tillbaka. I Köpenhamn kom mamma och mötte mig och vi åkte sedan hem till Växjö.

Efter resan:
När jag kom hem började jag skriva mycket till både Kelsey och Alex och även de andra kompisarna som jag träffade. Jag har tagit en massa bilder som jag har gjort ett bildspel av och visat familj och vänner. De som visste att jag skulle åka till ett så farligt land som Sydafrika helt själv tyckte jag var modig som vågade göra detta. Jag lovar att det är värt det och att det blir minnen för livet. Jag och min storasyster har redan bestämt att vi ska åka tillbaka och alla jag träffat har erbjudit sig att vi kan bo hos dem. Detta är ett perfekt sätt att skaffa sig kontakter som man sedan har nytta av i livet.

Kerstin