Annies
berättelse från Sydafrika
Jag
gjorde en resa till Sydafrika genom Rotary från den 20/6 till 24/7
2006. Jag bodde hos en familj i Greytown, Durban.
Vem är jag?
Jag heter som sagt Annie Arvidson och kommer ifrån Byholma, Lidhult
i Ljungby kommun i Småland. Jag går på Ingelstads Naturbruksgymnasium
utanför Växjö, där jag läser naturvetenskaplig
inriktning. Min familj består av mina föräldrar och min
syster. Jag intresserar mig för djur, natur, historia, naturvetenskap,
vännerna, läsa, skriva, utomhusaktiviteter och mycket annat.
På bilden är det jag på Heathrow.
Varför jag valde Sydafrika och Rotary ungdomsutbyte
Den största anledningen till att jag ville göra den här
resan var för att komma till ett engelsktalande land och prata engelska.
Då kan man ju tänka sig att jag lika gärna kunde ha åkt
till Storbritannien eller USA, men då skulle jag ju inte ha sett
någon kultur som är mycket annorlunda från vår
egen svenska. I mitt val kändes det viktigt att få komma till
ett ställe som skiljde sig mycket till hur jag bor här hemma.
Jag ångrar inte att jag valde att åka genom Rotary, då
Ni/De har varit jättebra och hjälpsamma. Jag är fascinerad
av att en så stor organisation fungerar så bra och framför
allt så snabbt.
There and back Again (Flygresorna)
Jag måste erkänna att jag var lite nervös inför flygresan
eftersom jag inte har flugit speciellt mycket i mitt liv och definitivt
aldrig själv. Men efter att ha vinkat av mina föräldrar
i Köpenhamn och gått igenom säkerhetskontrollerna började
fjärilarna i magsäcken att skingra sig. Kastrup är som
tur väl är inte speciellt stor så de var inga som helst
problem att hitta gaten och när man väl är på planet
är det bara att slappna av.
Jag mellanlandade i London där jag hade ungefär tre timmar innan
flyget skulle lyfta. Heathrow är verkligen en stor flygplats så
jag är glad att jag skulle åka från samma terminal och
bara hitta till den andra gaten. Hade man inte varit helt slut i kroppen
efter att alla spänningar släppt så hade det verkligen
varit kul att bara gå där och titta i affärer och kanske
kosta på sig något snyggt. Samtidigt vill man ju inte göra
det innan man har nått sin slutdestination utan tänker att
man ska göra det på hemvägen. BIG MISTAKE! Tänk aldrig
så. Jag hittade vissa saker jag ville köpa men som jag tänkte
att det kan jag göra när jag kommer tillbaka hit om fem veckor
men då hittade jag inte det igen. Självklart ska man fundera
på vad det är man vill köpa, om det är viktigt eller
bara ”småskit”. Hursomhelst så kom jag på
planet till Kapstaden och ”såg fram emot” en resa på
ca 11 timmar. Det var svårt att sova och jag kände mig inte
på humör för någonting så det blev små
tupplurar blandade med snuttar av filmerna de visade.
I Kapstaden hade jag sedan ungefär en och en halv timme på
mig men jag blev rätt stressad när jag fastnade i en kö
till säkerhetskontrollen. Och sen tog det en stund att hitta och
gå från utrikesflyget till inrikes. När jag kom av planet
och hade fått min väska tog det inte lång tid innan jag
fann Jeanne, familjens mamma, som kom för att hämta mig.
Hemresan var jobbig eftersom jag inte ville åka. Det kändes
som om jag skulle kunna stanna hos dem hur länge som helst. Samtidigt
saknade jag min egenfamilj. En resa som denhär tar på krafterna
även om man inte gör speciellt mycket så när man
satt på planet och förstod att resan snart skulle ta slut kom
en otrolig trötthet och man kände sig väldigt sorgsen över
att lämna ett ställe där man faktiskt spenderat fem veckor
av sitt liv.
Veckorna hos “The Andersons”
Under de första dagarna var Peter, pappa i familjen, på företagsresa
och barnen Jessica, Kate och Russell på sina internatskolor så
jag träffade bara Russell när vi åkte inom hans skola
snabbt på vägen från flygplatsen. Så de första
dagarna spenderade jag med Jeanne i deras hus och på gården.
Det var ett bra sätt att lära känna stället och mamman.
På så sätt var jag tvungen att börja prata eftersom
Jeanne inte hade någon annan att prata med heller. Visserligen har
de 16 anställda på gården men de arbetade mest så
jag och Jeanne pratade mycket.
Jag kom till familjen på onsdagen och på fredagen åkte
vi en timmes resa till Pietermaritzburg för att hämta Jessica,
Kate och Russell inför deras vinterlov. Jag fick vara med och se
flickornas avslutningsceremoni och den var mycket mer högtidlig än
vad våra svenska är så det var intressant att se. Redan
den kvällen var vi bortbjudna och vi ungdomar var hemma hos familjen
vi besökte och pratade. Jag var tvungen att koncentrera mig för
att hänga med när de andra pratade men jag märkte under
hela resan att jag blev allt snabbare på att förstå vad
de sa.
Under helgen skulle Jessica på Rotary utbildning i Durban så
jag åkte med när Jeanne skjutsade henne men eftersom jag inte
kunde sova över och Jeanne var tvungen att åka hem fick jag
åka med och Jeanne kunde inte köra dit på söndagen
också eftersom en enkel resa är på två timmar och
dessutom blev jag sjuk senare på dagen så jag var rätt
glad att vi var hemma.
På måndagen åkte vi till en stuga vid havet vid vilda
kusten. Området där stugan låg hette Mboty och vi stannade
där till fredagen. Det var två andra familjer med i stugan,
den en av dem ägde den. Allt som allt var vi 17 pers i stugan och
även om jag hade problem med att hänga med i samtalen hela tiden
så gick det bra och min engelska började redan utvecklas. Under
veckan solade och badade vi även om det var vinter och solen inte
tog så mycket. En dag gjorde vi en lång vandring och det var
helt underbart. Vi gick på stranden och sen upp för ett mindre
berg, vilket var ganska jobbigt, men det lönade sig med den fantastiska
utsikt vi hade sen. Allting påminde lite om bilder man sett från
Irland och Skottland. Någon dag gick vi der till ett ställe
på stranden med mycket sten där vi plockade snäckor och
speciella stenar. Resan hem i bilen tog ca 7 timmar och vi stannade bara
för att tanka och gå på toa.
Under helgen var det flera stora hästrace i Durban och vi spelade
på det största av dem eftersom det var en stor tradition. Vi
tog det bar lugnt hela helgen och umgicks, åkte till kyrkan på
söndagsmorgonen och gick en promenad på eftermiddagen. Det
var en riktigt häftig promenad för mig eftersom vi såg
vilda vårtsvin.
På onsdagen skulle vi åka till Moçambique så
innan dess tog vi det lugnt, tog en kaffe men Jeannes bror i Greytown
och åt middag hos Jeannes bror och granne Clive och hans fru Nola.
Vi fick vild fågel som man såg springa omkring lite här
och där och det var riktigt gott.
Resan till Moçambique var lång så vi gjorde som de
alltid brukade göra nämligen att stanna en natt i Maputo, innan
vi åkte vidare till deras strandhus en bit utanför Inhambane.
Strandhuset har de tillsammans med en annan familj som också var
där och så var det ett par som också skulle vara med
oss under veckan. Eftersom huset inte var klart var det byggnadsarbetare
där hela tiden och två av dem umgicks med familjerna och var
något utav arbetsledare. Totalt var vi 15 som bodde där. Vi
solade och badade, spelade spel, pratade, snorklade, gick promenader,
plockade snäckor, åt god havsmat och umgicks. Det jag ångrade
mest under de två semesterresorna var att jag inte vågade
prata mer, man måste ta för sig, men jag är en aning blyg
och även om jag förbättrade mig mycket under hela resan
tycker jag att jag skulle ha försökt mer.
När vi var där märkte jag av skillnaden mellan svarta och
vita mycket mer än jag hade gjort innan. Viss märkte man att
det fanns en klyfta men här i Moçambique var den större
än på andra ställen kändes det som. Vart man än
åkte med bilen fanns det barn som hoppade och dansade för att
få pengar eller godis och stannade man bilen kom de framrusande
på direkten. De vita familjerna hade bara flotta stugor här
medan de svarta bodde i rangliga små hyddor som såg ut att
braka ihop när som helst.
På torsdagen åkte vi till Maputo igen för att ”mellanlanda”
för att sedan åka vidare hem på fredagen. Det hade verkligen
varit en underbar vecka i Moçambique men allt har ett slut. Helgen
gick till att packa upp, gå i kyrkan, spela tennis och ta det lugnt,
men trevligt hade vi det, umgicks hela tiden.
Efter helgen åkte vi till Pietermaritzburg för att handla och
shoppade lite kläder. Det bästa med att åka till köpcentret
var att när vi åt kunde jag välja sådan mat som
jag trodde var ganska speciell för dem.
På tisdagen började de skolan igen och jag skulle få
vara med flickorna en vecka där. De går på en skola som
heter St John’s DSG (Diocesan school for girls) och är en privatskola.
Jag fick följa med på olika lektioner och under flera av dem
kunde jag hänga med och diskutera. Jag var med på biologi,
kemi, bild, engelska, afrikaans och matematik. Allt var jätteintressant,
lärarna var trevliga och eleverna sjyssta. Däremot hade de lite
regler på skolan som jag inte är van vid så det var till
att lära sig, tillexempel att man ska låta äldre personer,
elever och lärare gå före och man får inte vända
ryggen mot dem. När jag var på skolan började jag sakna
vissa saker väldigt mycket, bara lingonsylt till potatismos och korv
var något som fattades och som jag hade svårt att förstå
hur man kan vara utan. Jag bor själv på en internatskola och
trivs där men har ändå tyckt att vissa av rummen är
väldigt små men jag slutade att tänka det när jag
såg deras. De bor flera tjejer tillsammans i rum och har bara toalettbås
och duschbås. Det var relativt gamla sängar och allt kändes
uråldrigt, men det är förståligt eftersom skolan
är från slutet av 1800-talet, ändå tycker man att
det kunde ha moderniserats lite. Skolan hade kontakt med ett barnhem i
Pietermaritzburg, dit vi åkte en eftermiddag och träffade barnen.
Några av eleverna i Jessicas klass hade haft ett projekt att måla
om och göra det fint i ett av lekrummen och denna gången var
första gången som barnen fick komma in och se hur det såg
ut. Det var underbart att se hur barnen lyste upp när vi kom och
hälsade på och hur glada de verkade för sitt nya rum.
på tisdagskvällen åkte jag på Pietermaritzburg
East Rotarymöte eftersom det var dem som Jessica hade kontakt med
genom skolan. Det gick bra, jag berättade vem jag var, vad jag gjorde,
vilka jag var hos och lämnade över standaren. Det var en ganska
liten rotaryklubb och alla var mycket trevliga och snälla.
Det var verkligen intressant att se hur deras lektioner ser ut och hur
annorlunda de är från våra. Under lördagen hade
de idrottsdag då de tävlade i hockey, netball m.m. mot en skola
från Bloemfontein. Det är kul att se sporter som man inte spelar
hemma och man lär sig reglerna ganska snart.
Peter och Jeanne tyckte att är man i Sydafrika så ska man ha
varit på en gamepark, så det va var vi spenderade hela söndagen.
Det var en liten gamepark bara en timmes bilfärd från deras
gård. På gameparken hade man svarta och vita noshörningar
men självklart fick jag inte se någon. Men vi fick se giraffer,
strutsar och olika hjortar på riktigt nära håll så
jag är nöjd.
På mångdagen var det dags att åka hem vilket kändes
hemskt eftersom man hade velat lära känna vissa människor
mer och så trivdes jag så bra hos familjen. Men det var inte
mer med det. Jag flög från Durban till Johannesburg och fick
se lite andra delar av landet än på ditresan.
Pinsamma saker som hände
Jag var verkligen nervös för att råka säga något
helfel när det är ett språk som man inte behärskar
helt och hållet, men vad jag upptäckte så inträffade
det aldrig. Däremot lyckades jag låsa in mig på deras
toalett eftersom nyckeln var så gott som sönder och när
jag vred om och lyckades låsa gick den helt av. Problemet var att
hitta en annan nyckel som passade och det tog 15-20 minuter innan de hittat
en och jag kunde komma ut. De hade aldrig tänkt på att det
kunde hända eftersom de inte brukar låsa dörrarna men
jag är så van att låsa när jag går på
toa att jag inte heller tänkte tanken. Annars tror jag inte att det
hände något som var överpinsamt.
Mina åsikter
Det finns inte mycket att klaga utan jag är definitivt helnöjd
med min resa. Jag har verkligen lärt mig att våga, våga
allt möjligt. Man växer helt otroligt när man gör
något i stil med min resa. Bara att stå på sina egna
ben gör att man förstår att allt ordnar sig och det ända
man behöver göra är att våga.
Jag är glad för att vi åkte runt så mycket som vi
gjorde för man såg så mycket av landet och såg
hur människor bodde. Jag ångrar att jag inte bad om att få
äta något riktigt afrikanskt när vi var ute men man är
alltid smart i efterhand.
Annie, oktober 2006
