Eric's utbytesår i Minnesota

Min resa och utbytesår började egentligen mycket tidigare än då jag sa "Hej då" till Sverige och klev på flygplanet till USA. Det var fler möten med Rotary, träffar med de utländska studenter som då fanns i Nyköping och mycket funderingar både för och emot. Men nyfikenheten och de roliga berättelserna från alla som tidigare gjort denna fantastiska resa besegrade mina tvivel. Och till slut stod jag där på Arlanda, med mitt pass och min packning, på väg till USA.
 

Avresa från Arlanda

När jag hade kommit till Arlanda, dagen innan min avresa till Moorhead, Minnesota, såg jag fram emot min långa resa. Jag var mycket nervös. Det var svårt att förstå att jag var bara några timmar ifrån att lämna mitt land, min familj, vänner och mitt liv bakom mig. Men när jag fick se alla dessa andra ungdomar som också skulle åka på utbytesår, kände jag mig inte längre ensam. Det var mycket tryggare att veta att det fanns andra som också står för en lika stor utmaning som jag och som var minst lika nervösa som mig. Det var roligt att lära känna dessa ungdomar och prata om ens förhoppningar och förväntningar med denna resa.

Dagen därpå var det äntligen avresa. Det var bara att checka in väskorna och säga adjö till föräldrarna innan man klev ut på andra sidan om säkerhetskontrollen, på väg på en resa som skulle betyda så mycket i mitt liv.
 

Moorhead High

Skolan jag gick på hette Moorhead Senior High School som var den största kommunala skolan i Moorhead. Det rymde runt 2 000 elever från årskurs 9 till 12. Om jag skulle beskriva skolan så skulle jag uttrycka mig, att den var ett av den mest välkomnande skolan som jag upplevt. Både personal och elever var mycket intresserade av att höra på vad jag hade att säga och de uppmuntrade mig att ta del av olika roliga och sociala aktiviteter. Skolan var stor och gammal och om jag skulle beskriva hur den såg ut, skulle jag säga att den såg ut som de flesta amerikanska skolor som visas på olika filmer och tv-serier. Bilder på skolans många atleter och andra förebilder var uppsatta längs de långa tegelstenskorridorerna. Hallar fulla med skåp och lås stod uppradat tätt intill varandra. Lunchrummet var typiskt amerikanskt och i varje klassrum fanns en amerikansk flagga.
 

Jean Hanning

Redan från mitt allra första besök på min Rotary klubb kände jag mig välkommen. I alla aktiviteter som klubben anordnade jag var en självklar deltagare eller åtminstone en passionerad hejaklack.

Distriktets ungdomsansvarig, Jean Hanning, var min största säkerhet under mitt utbytesår. Hon var den jag skulle kontakta ifall något problem skulle uppkomma. Jean var strikt i frågor som rörde Rotary's regelverk, men samtidigt var hon en mycket ödmjuk och hjälpsam person. Hon missade aldrig några av mina skolaktiviteter där jag framträdde på scenen eller på fotbollsplanen. Det var alltid hon som applåderade högst till mina offentliga presentationer och tal.

Det var Jean jag kontaktade när jag hade några frågor och hon tog sig alltid tid för mig. Jag har bara varma tankar om Jean, men också om alla rotarianer i min Moorhead Rotary klubb.
 

Rotary USA

Moorheads Rotary klubb och medlemmarna var helt otroligt trevliga. Det var alltid lika kul att gå på lunchmötena för att sjunga och lyssna på presentationerna. De kallade sig för en “sjungande klubb” då de alltid sjöng 3 sånger för att inleda mötena. Började alltid med Nationalsången, sedan sjöng de  en bön för att välsigna klubben och slutade med en valfri sång från sångboken som fanns vid varje bord. Sedan gav man ordet till klubbens president som berättade om alla utförda uppdrag som de hade gett till medlemmarna. Så som att donera lexikon till grundskolor, som jag fick ta del i. Efter det, började presentationen. Mötet avslutades med det så kallade “happy-dollar”. Detta gick ut på att man donerade 1 dollar till kubben och berättade något glatt som hade hänt i sitt liv för att sprida glädje i världen.

Jag, tillsammans med de 12 andra utbytesstudenterna, åkte på många resor som Rotary hade organiserat. Den längsta resan vi åkte på var ända till Kanada, vilket tog oss drygt 15 timmar med bil. Men det var det väl värt.
 

Värd-familjer

Jag hade tre värdfamiljer under mitt år i Minnesota. De två första familjer hade nära koppling till det välkända Concordia college, där en eller båda föräldrarna jobbade och även barnen, antingen redan studerade eller var på väg till studier på Concordia. Min sista familj, som jag blev en väldigt nära vän till, bodde på landet, i ett mindre samhälle.

Alla tre familjerna var väldigt olika på alla möjliga sätt, och ingen av dem var lik min egen familj. Första två familjerna var rotarianer, men den tredje hade inte ens hört något om Rotary innan jag kom dit. Detta hände egentligen av en slump, då min tredje familj som jag skulle flytta till, bestämde sig för att flytta till en annan delstat och då hade jag plötsligt, ingen tredje familj. En av klubbens medlemmar var på samma ishockeymatch som jag med mina vänner och då kontaktade hon en av mina vänners familj om de ville ta emot en utbytesstudent. När de fick veta att studenten var jag, då blev problemet löst och jag flyttade till Sabin - ett samhälle ung 1 mil från Moorhead.

Det var min bästa tiden under hela året. Alla i familjen stod nära varandra, de älskade fiska och jaga, resa och kolla på idrottsmatcher. När de planerade sin årliga sommarresa, då var det mina prioriteringar som gällde och det var jag som fick välja både tiden och resmålet. Helt fantastiska människor. Jag ska aldrig glömma dem och jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska kunna resa till USA och träffa dem igen. Efter jag har åkt hem, kontaktade familjen Rotary för att berätta att de gärna ville ta emot en utbytesstudent igen!
 

Prom

Prom i den amerikanska skolan var kanske det mest oförglömliga under mitt år i Moorhead. Även vi i Sverige uppmärksammas studenten, men att uppleva Prom, är så lång utöver det som vi kallar studentbal att man inte ens kan föreställa sig det. Att först fråga en vän att vara ens sällskap under kvällen, beställa tuxido, bli fotograferad av en proffsfotograf, äta en trevlig festmiddag - och sedan ett helt dygn av dansande och andra roliga aktiviteter. Det är en Prom! Det finns inga ord att fullt beskriva Prom. Den måste upplevas!
 

Speech

Den amerikanska skolan skiljer sig från vår svenska skola. Det finns många olikheter och jag ska nämna några, som också hjälpte mig att komma in i det amerikanska samhället. Alla så kallade fritidsaktiviteter anordnas av skolan. Man kunde välja bland minst 10 olika sporter, musik, teater med mera. Allt detta sker i skolans regi. Jag var med i skolans amerikanska fotbollslag, jag spelade baseball och jag deltog i skolans speechteam. Det sistnämnda var en klubb där deltagarna analyserade, interpreterade olika kända tal och sedan presenterade det på en tävling inför en jury. Vårt lag var ett av de bästa i delstaten. Jag fick åka på många speechtävlingar till olika städer i Minnesota. Jag är oerhört tacksam till mina lärare som jobbade hårt för att slipa min amerikanska, så till slut hade juryn inte ens en aning att jag inte alls är amerikan, utan en svensk i laget. Det var jättekul!
 

Resor

Efter skolans slut hade alla utbytesstudenter möjlighet att köpa en resa, antingen till väst- eller till östkusten i USA. Jag har varit i USA tidigare med min familj, men jag valde  att åka på studentresan ändå. Jag valde västkustresan. Vi var ungefär 50 studenter i bussen och det var två bussar som gick från Los Angeles - San Francisco - Las Vegas - Santa Barbara - Grand Canyon.

Det var väldigt intressant att besöka alla dessa kända platser, men att vara tillsammans med 50 andra ungdomar från 20 olika länder, det var verkligen en höjdpunkt på mitt utbytesår!
 

Yellowstone

Efter det att jag kom tillbaka från min Västkustresa, var det dags att åka med värdfamiljen till Mount Rushmore och Yellowstone Nationalpark.

Det är platser som vi mest ser på TV, men att se dem i verkligheten är en helt annan upplevelse! Vilken natur och vilka vyer! Först såg man en stor bison, det var så att man nästan stelnade till, men sedan när man såg en hjord på flera hundra bisonoxar, som bara vandrade runt, då var det som om man var på en annan planet. Vi såg också en svartbjörnsunge som lekte i skogen. Om jag skulle få välja bara en resa, då blir det definitivt en resa till Yellowstone.
 

Resa hem

Den 18 juli började jag packa mina väskor för resan tillbaka till Sverige. Visst, ville jag komma hem, träffa mina föräldrar och umgås med mina vänner, men det var vemodigt att lämna en plats, som varit mitt hem under nästan ett år, människor som gjort min vistelse i ett främmande land så oförglömlig och spännande. De ska alltid vara med mig i mitt hjärta, jag ska alltid vara tacksam till Rotary som gav mig den underbara möjlighet att åka till en annan sida av jordklotet, bo hos absolut okända familjer, gå i en skola med 2.000 andra elever som alla talar ett annat språk och ändå känna sig välkommen, trygg, omhändertagen och uppmärksammad.

Mitt utbytesår är och förblir ett av de bästa minnena för livet. Jag vill att fler ungdomar gör en sådan resa!